Idag ger jag mig själv en stor bukett med tulpner eftersom jag överlevde min operation igår - och så här i efterhand tycker att det egentligen inte var något märkvärdigt. På ca 20 minuter igår växte jag som människa, och hör o häpna - jag skulle absolut kunna göra det igen om det blir nödvändigt.

Jag får nog ändå dela buketten med min älskade M som följde med mig och tog hand om mig både på vägen dit och hem. Jag var totalt groggy av tabletten jag tog, och kunde inte gå rakt, fnittrade som en full 14-åring och sluddrade eftersom jag fick 6 bedövningssprutor o på vägen hem hade en sån där bomullsrulle i kinden.

En till som måste få sin del av buketten är kirurgen Barbara, som var väldigt förstående och sympatisk -och hon påminde mig mycket om M:s mamma, vilket gjorde mig lugnare. De har samma slags röst och brytning och liknande mentalitet.

Så tack till min själv för att jag är så himla bra som trotsade min fobi för blod, skalpeller, sprutor och annat läskigt, tack till M som tog hand om mig när jag var en grönsak o tack till kirurgen som fixade biffen på ca 15 minuter!